Hoppa till huvudinnehåll

Asylsökande kvinnor fann ljuset i mörkret

Av: Sandy Kalleny

I helgen ägde festivalen ”Ljuset i mörkret” rum på Skeppsholmen. Under fyra dagar kunde deltagarna måla i sand, gå i poesiworkshops och lära sig dansa flamenco. Allt som i ett led att våga berätta sin historia när fokus låg på kvinnliga asylsökande.

 

På Skeppsholmens folkhögskola sprudlar det av liv under de gråa och blöta höstlördagen. Vid entréplan sprider sig doften av kryddor som använts i en persisk gryta, och längre bort hörs toner från en oud. På övervåningen lär sig personer i alla åldrar och bakgrunder hur man målar i sand och i vatten.

 

– Det är lite som meditation, det är nästan terapeutiskt, säger Irina Jonsson, som håller i aktiviteten.

 

– Eftersom man måste jobba så försiktigt, blir man så närvarande och gamla minnen kan komma upp till ytan genom skapandet. Man berättar utan ord, fortsätter hon.
 

Läka genom att skapa
 

Det är första gången festivalen ”Ljus i mörkret” äger rum. Fokus ligger på att stödja asylsökande kvinnor mot ökat välbefinnande genom läkande och kreativa aktiviteter.  Att med kärlek och tacksamhet skapa förtroendebyggande processer.

 

– Därav festivalsnamnet. Det handlar om att hitta hem i sig själv och på den nya platsen man hamnat på, att bli en ljusbärare såväl för sig själv som andra, säger Nik Dee-Dahlström; Initiatives of Change Sverige, som initiativtagare till festivalen.

 

Under 2018 hade Migrationsverket fått in 21 502 asylansökningar. Ungefär 8 500 av dessa var kvinnor, men de insatser som handlar om att stötta och skapa social hållbarhet, når nästan bara ut till män, visar en rapport från Länsstyrelsen. 
 

– Då var frågan; vad kan vi göra? Jo, om vi kan jobba med kultur med fokus på välbefinnande, så vill vi erbjuda det och se om vi på så sätt kan stärka och stödja de kvinnliga asylsökande, säger Nik Dee-Dahlström.

 

”Vi ville inte lämna Iran”

 

En av de kvinnliga asylsökande som befinner sig på plats under lördagen är Shahvzads EbrahimiHon kom till Sverige för lite över ett år sedan tillsammans med hennes man och hennes då trettonårige son. Fram till dess jobbade hon som advokat i Iran, och hennes man var civilingenjör.

 

– Det var vårt hem och vi hade det bra, säger hon. Vi ville inte lämna Iran.

 

Shahvzads bror ägde ett stort företag etablerat i Irak och hamnade i konflikt med den iranska regeringen. Han och Shahvzads man greps därför och sattes i fängelse. Brodern satt i isoleringscell i lite över tre år och hennes man i sju månader. Shahvzad fick inte längre jobba som advokat, och till slut blev situationen så svår att de valde att lämna Iran.
 

– Jag har en moster som har bott i Sverige i över 30 år, så därför bestämde vi oss för att komma hit, säger hon.

Det nya livet

 

Shahvzads berättar om sitt liv i Iran och det nya livet i Sverige på nästintill perfekt svenska, trots att hon bara bott i landet i lite mer än ett år.

– Du kanske inte kommer tro mig, men jag studerar svenska från sju på morgonen till sju på kvällen, från måndag till fredag. Jag försöker prata så mycket svenska jag bara kan. Jag vill lära mig, säger hon.

Shahvzads röst spricker och ögonen blir blanka när hon pratar om framtiden.

 

– Det här är att börja om från början, börja om från noll, säger hon. Men jag älskar att bo här, säger hon.

Hennes son har nu hunnit fylla fjorton år och går i skolan. Han har hunnit skaffa vänner och ett liv i Sverige. Shahvzad själv fokuserar på att lära sig svenska och förstå det nya landet och den nya kulturen. Familjen har fått asyltillstånd, men hoppas på att få permanent uppehållstillstånd.

– De senaste åren har varit så tuffa, säger hon. Vi vill bara det bästa för vår son och kunna börja vårt liv på riktigt.

 

I Skeppsholmens folkhögskola har Shahvzads och hennes man lagat mat till alla som dykt upp för att ta del av festivalens alla aktiviteter. Hon pratar glatt med vänner och det märks att hon känner sig hemma i den här miljön.

– Jag är så tacksam att jag har hittat hit och till de här människorna. De har blivit mina vänner och det betyder så mycket att kunna dela sin historia med andra som varit med om liknande upplevelser, säger hon.

Intäkterna går till flickskola

Mörkret börjar falla utanför folkhögskolan och nu börjar jobbet med att tända ljus och facklor.

– Återigen ser vi temat med ljuset i mörkret, säger Nik Dee-Dahlström när han går tillsammans med sin son genom Skeppsholmen för att peka ut var lyktorna ska stå.

Under torsdagen hölls en konsert med nätverket Musiker utan Gränser i Eric Ericssonhallen. Ungefär ett 40-tal personer uppträdde med toner från världens alla hörn. Intäkterna kommer att gå till en flickskola i Nairobi för att skydda dem från bland annat våld och omskärelse.

 

– Det var en väldigt mäktig upplevelse, säger Nik Dee-Dahlström.

Det är första gången festivalen hålls, men Nik Dee-Dahlström hoppas att det inte blir den sista.

– När det gäller sociala aktiviteter som anordnas utan ett speciellt fokus på kön, så är det grovt uppskattat 80 procent män och 20 procent kvinnor som dyker upp, och det har vi lyckats vända på under den här festivalen, säger Nik Dee- Dahlström. Det är viktigt för den sociala hållbarheten.