Monday, March 19, 2018

Zimbabwe Youth Conference

Rapport av Kjersti Webb


 

Planering

2015 Kom Abel och Angie Katito för hälsa på i Sverige och talade redan då om att ha en ungdomskonferens i Zimbabwe. De var mycket intresserade av Global Peace Exchange konferenserna som del av IofC verktyg och hade hoppats få några av deras ungdomsteam till Falun att delta.

Abel bad mig tala direkt med Socrates Katito och resten av teamet. De hade aldrig planerat eller hållit i en konferens själva och ville ha min hjälp. De var i synnerhet intresserade av personlig utveckling i form av de teaterövningar som jag utvecklat här i Sverige. De var mycket intresserade av vår familjs engagemang i IofC och även mina svåra tider som tog mig till 12 stegsprogrammet och i sin tur till att utveckla 12stegs programmet för fred, konferenser, internationellt arbete mm. De ville helt enkelt ha med mig på konferensen. Så många människors drömmar gick i uppfyllelse när pengar beviljades för min resa.

 

Jag berättade att jag skulle till Zimbabwe för min vän Alexandra Björk. Hon är intresserad av IofC och deltagit i allt vi gjort här i Falun och nästan alla Global Peace Exchange event. Hon deltog i Hope in the Cities helgen april 2017 i Järva. När hon hörde att jag skulle åka sa hon med en gång ”Jag följer med”! Och 1,2 3 hade jag en resepartner och underbar tillgång för arbetet i Zimbabwe.

 

Resan dit

Vi bokade resan för att få 2 dagar till förberedelse innan konferensen började. Men när vi kom till Johannesburg flygplats för att åka till Harare kl. 7.00 på morgonen hade flyget avbokats och vi  ombokades till kvällen. Vi hade nu en hel dag i Johannesburg och åkte till Apartheid Museet medan Socrates fick en av IofC ungdomarna i Harare att hämta oss från flygplatsen och köra oss till en annan IofC kontakt för att övernatta. Sedan tog vi bussen till Gweru tidigt nästa morgon.

 

På bussen var äventyret inte över, efter 30 min så stannade bussen och utan förklaring så stod vi där i 45 min. Efter ett tag så jag att 3 personer tvättade sina händer och sedan for vi igen. Bussen hade gått sönder och som tur var hade det varit några mekaniker ombord som fixade den. Militären stoppade oss ytterligare 4 gånger för att kollade pass och ibland för att se att det inte var någon av den gamla regeringen på bussen – detta var ca 10 dagar efter att Mugabe hade avgått. Militären var närvarande även för att skydda landet från korruptionen inom polisen som brukar var de som stoppar bilar på vägen.

 

Väl framme i Gweru hade Katitos och Roy Ncube turats om att vänta på oss vid busshållplatsen i 2 timmar. Detta är vanligare i Afrika än Europa så de var inte oroliga. Vi lyckades klämma in lite förberedelser ändå och så for vi till konferensen nästa dag.  Till konferensen tog vi en minibuss och vi fick erfara en helt ny nivå av att packa smart. 19 personer plus packning fick plats i denna lilla buss.

 

Planerings teamet

Abel och Angie Katito har egentligen hållit IofC Zimbabwe levande i ca 20 år efter man beslagtog Colmoreen Farm. Men för ca 5 år sedan inspirerades en av ungdomarna de stötte på i sitt arbete inspirerad att delta mer aktivt. Detta har lett till att många ungdomar inkluderande deras brorson Socrates, har hängt på, och i somras reste 6 ungdomar till Caux för att delta i Interns programmet tillsammans med Osama. Victor var facilitator i Caux och de andra som deltog var Blessing, Blessing, Sensewell, Tenaka, Socrates och Bruce. Efter Caux ville de skapa något liknande i Zimbabwe. Detta var deras första försök att jobba med IofC verksamhet och de gjorde de gjorde ett bra jobb.

 

Konferensen:  Change - from the personal to the global

Konferensen började den 7 December på eftermiddagen. På kvällen så gjorde vi en del lekar och lära känna övningar.

Sedan hade vi fulla dagar av ledarskap genom självinsikt som fokus med följande tema: Förändring, Ledarskap, Reflektion, Fred, Avslutning.

 

Under dessa dagar växlade ledarskapen mellan Victor och jag. Victor delade om IofC’s principer med praktiska övningar emellanåt där alla fick ta en titt på sitt eget liv, utvärdera punkter att jobba på, förändra och försonas. Jag ledde kreativa reflektionsövningar i form av olika teater och grupp dynamik samt utforska det egna perspektivet utifrån samma dagstema på ett fysiskt och interaktivt sätt.  Vi hade mycket skratt och härlig vänskap byggdes. Möjligheten att titta på sitt inre gavs medan man kände sig stöttad och var öppen att våga.

Abel och jag ombads berätta våra livshistorier.  3 utav dagarna hade de bjudit in 3 pastorer som berättade om deras arbete. En av dem Pastor July, som för övrigt är en stor inspiration och har samarbetat länge med Abel, berättade om hans resa till att förlåta personen som dödade hans dotter.

Vi skapade ett mänskligt bibliotek. Det fungerar på det viset att ett antal böcker (personer) sitter och berättar om deras liv i ca. 10 min om deras liv medan man går runt och lyssnar till dessa olika böcker och ställer frågor om deras liv. Alexandra var en av dessa böcker och gav dessa Zimbawianska ungdomarna ett helt nytt perspektiv på vad som är normen för en svensk.

Vi blev tillfrågade att lära ut lite meditation och yoga en eftermiddag. De hade alla hört talas om detta men hade aldrig provat. Så vi gjorde yoga ut i vildmarkskapellet som för övrigt jag skulle kunna tänka mig skapades efter någons idé av vad Eden ser ut som.

Utöver detta fick vi erfara hur elektricitet, internet och varmvatten inte är självklara och att maten är det som finns just den dagen. Vilket var oerhört lärorikt för oss svenskar.

 

Vi avslutade måndagskvällen med en talangshow där de fick visa upp teater stycken som vi skapat under dagen och sedan olika valfria stycken. En del framträdde för första gången. Sedan hade vi en stor brasa som naturligt bröt ut i gamla och nya Shona sånger och dans. Alexandra och jag fick oss en riktig introduktion till deras kultur där man improviserade och tog plats kring elden för att visa hur mycket man uppskattar varandra och erfarenheten man varit med om tillsammans. Det fanns en hel del humor och komedi i att sjunga de traditionella sångerna, militärrop och rytmer som numera hänger ihop med Mugabe. Nu kunde de för första gången skratta åt och imitera honom och hans fru utan att vara rädda. Att verkligen känna sig fria att ge uttryck för detta har inga av dem fått vara under hela deras liv.

 

Mina höjdpunkter

-      Just Brasan och att få återkoppla till denna ”bit” av Zimbabwe som varit med mig hela livet sen jag var barn och bodde på Colmoreen farm där jag som barn blev inkluderad i deras kultur och har aldrig känt mig hemma på samma sätt sen dess som den kvällen.

-      En annan höjdare var introkvällen där vi gjorde en porträttkarusell. Alla satt i grupper och fick rita porträtt av varje person genom att rita en del och sedan skicka det vidare i gruppen. På sista dagen fick alla skriva något om varandra på porträttet som de sedan fick ta hem.

-      En tredje var att se vilken otrolig support de ger varandra i Zimbabwe – hur alla skrattar och retar varandra, när man försöker något nytt eller gör ett misstag eller egentligen hela tiden – men personen i fråga känner samtidigt kärleken. Det är bara positivt! De har ett sådant stöd för varandra att man vågar misslyckas och prova igen. För mig är detta viktigast för att kunna växa som människa – att kunna misslyckas väl.

-      En fjärde höjdare var vår ”reflective walk” där vi gick i ca. 20 min tills vi hittade en fin plats och fortsatte i 25 min till då vi delade med varandra om förändringar som vi behöver själva i våra liv och de steg vi behöver ta för att komma dit.

 

Några personliga reflektioner

Jag var orolig för att jag skulle ta för stor plats i Zimbabwe och ta över något som redan hade allt som behövdes. Men istället var det precis rätt. Det fanns både plats för mig och min personlighet, men även ett spännande möte med deras kultur på ett personligt plan för att den är även min – eftersom jag bodde där som barn. Det passade så naturligt in deras kultur att använda sig av kreativa övningar för att finna den egna personliga förändring. Alla var redan så självsäkra att vi kunde hoppa framåt flera steg i den kreativa processen, där jag normalt i Europa måste jobba på att hjälpa folk bara våga vara sig själv inför varandra.

Jag fick även chansen att jobba med mina interna konflikter som dyker upp nu speciellt med ”me too”. Och för min egen del fick jag chans att utvärdera mitt eget liv, allt jag jobbat med över de senaste 6 åren och miljöombytet till en annan kultur som relaterade till mig på ett helt färskt vis. Det hjälpte mig se på mig själv mer opartiskt och opåverkat av de svenska normerna och sätt att se på människor. Så jag såg hur arbetet som jag utvecklat passar in i min härkomst och historia inom IofC, världen och mitt kreativa arbete.

Jag kunde se de relationer som sårat mig och hur jag hållit mig fast vid dem och dess blockering. Jag såg även att jag fastnar ibland i mitt ledarskap med att jobba på mig själv så mycket att jag glömmer att leda genom att stötta andra på ett sätt som leder dom fram. Jag har även fokuserat på att säga förlåt mycket men att kunna förlåta andra som har gjort mig illa fattas mycket. Men framför allt såg jag hur jag har verkligen hittat min stil och att jag älskar att hjälpa människor att hitta sin inspiration, kreativitet och inre glädje.

 

Extra aktiviteter

Dagen efter konferensen besökte vi Colmoreen Farm, IofCs konferenscenter fram till 2002. Den var helt  förstörd och detta var första gången på länge som någon av IofC teamet se hur det ser ut. Det var både stort för mig att komma tillbaka som vuxen och jämföra mina barndomsminnen och fruktansvärt svårt att se hur de som stal gården bara lät det förfalla.

 

En del av ungdomarna från konferensen tog oss till ”Antelope Park” där vi fick mata och klappa 4 underbara elefanter. Vi åkte på en liten safari genom detta naturreservat på ett extra gemenskaps tillfälle, som om vi fortsatte konferensen efter konferensen.

Jag blev inbjuden att komma och se ”Chapmpion programmet” som skulle ske på fredagen efter konferensen. En utav deltagarna Tino, som i 7 år har ideelt hjälp bygga upp detta sociala program med ca. 70 ungdomar som är HIV+ kommer 4 ggr om året för att hämta medicin och bjöd dit mig efter att blivit så inspirerad av konferensen. Hon ville dela erfarenheten med ungdomarna som annars står utanför samhället och har förutsättningar som ofta sätter dem i djupa depressioner och andra utageranden.

Det slutade med att flera från konferensen vill hänga med. Jag bestämde mig för att ge de som varit med på konferensen en liten clownkurs och vi framträdde för ungdomarna med en del av övningarna från konferensen. Denna kunde jag ta konferensdeltagarna till hjälp och det blev en oplanerad utveckling av ledarskapsträning för våra konferensdeltagare, där de kunde använda det de lärt sig och lära ut det i praktiken.

Sjukhusets chef råkade vara på plats denna dag och blev grymt imponerad av programmet. Han frågade om inte vi kunde komma till årets julfest för de anställda i form av en ”braii” barbecue.

 

Vi tackade ja men blev nästan utslängda tills chefen såg vad som hände och  sa att vi var hans speciella gäster och fick VIP behandling. Vilket i sin tur blev som en liten avslutningsfest för vår tid i Zimbabwe. Vi började dansa och bjöd upp chefen och andra hängde på. Till slut kom folk fram och frågade oss ”Vem är ni”? Och vi sa glatt att vi jobbade med IofC Zimbabwe och de i tur sa att detta hade varit den roligast julfirande de haft där på sjukhuset någonsin! Så IofC Zimbabwe får nog en inbjudan till julfirandet nästa år igenJ

 

Sista dagen for vi med Katitos till Great Zimbabwe – den äldsta staden någonsin i Afrika. Vi hade en härlig dag tillsammans och fick se en hel del av Zimbabwe med 2 timmar dit och tillbaka. Vi var 5 vuxna och en bebis – som i Zimbabwe får röra sig fritt i bilen! På vägen hem följde med två till av Katitos barnbarn (8 och 14) som kom till Gweru över julen.

Nästa dag bar det av till Bulawayo där vi flög till Johannesburg. Även  denna gång var vi 5 vuxna och 3 barn i en Honda CRV. Skillnaden där är att de ber varje gång de sätter sig i bilen och det är nog för att det faktiskt är ett mirakel att man kommer fram hel eller utan nedbruten bil varenda gång.

 

Väl i Sydafrika blev vi upphämtade av Pieter Horn och efter många, många år en återträff med hans fru Meryl och hennes syskon och mamma. Vi hade vad som kändes som en lyxmiddag och en dusch innan vi begav oss på den långa resan hem.

Men vi hann med att skriva en kort rapport för det sydafrikanska nyhetsbrevet, dela med oss erfarenheterna och återkoppla om våra liv. Underbart kul och ett perfekt slut på en underbar resa och erfarenhet.

 

 

Nästa Steg

Katitos och Ncubes var alla väldigt överväldigade av dessa ungdomar som har sådan inspiration att jobba med detta arbete. Situationen är fortfarande skör eftersom landet känner nya möjligheter och hopp finns i luften. Men det finns även rädsla att någon annan dålig person kommer att utnyttja tillfälle

t att ta över eftersom det inte finns några bra kandidater som kan leda landet i rätt riktning. Ungdomarna har inspiration men ännu inte tillräcklig erfarenhet att leda allt själva.

Så det finns mycket hopp men det krävs momentum för att hålla det gående. Det finns en stor möjlighet att återfå Colmoreen Farm och återuppbygga arbetet som gick förlorad och det kommer att kräva mycket arbete för att få gården brukbar igen. Jag föreslog att de kanske kunde skapa ett intern-program, inkludera fysiskt arbete och återställa gården såväl som IofC programmet. Ett sätt som många kan delta i för att få IofC och gården på fötter igen. Detta kan vara början till att göra Coolmoreen till Africas Panchghani och fylla ett stort behov i Africa.

 

Victor är ordförande i Rotary i 3 länder runt omkring Zimbabwe och betyder att han är aktiv i mycket arbete med ungdomar. Det kanske blir möjligt att utveckla ett samarbete med svenska Rotary för att hjälpa IofC ungdomarna göra tex ett utbyte med svenska ungdomar. Jag och Victor har redan haft ett återkopplingsmöte och är väldigt intresserade av ett fortsatt samarbete.

När vi gick omkring runt Gweru var de flesta skamsna om alla övergivna bilar och skräp som låg överallt och jag blev bara mer och mer inspirerad av konstverk som kunde göras av allt skräp.  Jag har en idé om ett utbyte där några ungdomar från Zimbabwe kan komma till Sverige och lära sig använda skrot för att skapa konstverk/street art. Samtidigt kan de fixa upp i landet. Det kan bli ett utbyte för Svenska ungdomarna att lära sig hur man stöttar varandra. De upptäcker det vi tar för givet i vårt samhäller och hur ett samhälle med inbyggt självförtroende och omhändertagande kan se ut.

Jag påbörjade en konversation om Lika-Olika arbetet med dem. Det är högst relevant för dem just nu. De lever i ett land där trycket från en diktator i 37 år har äntligen lyfts. Men nu gäller det att hitta sin identitet som ung i ett land utan möjlighet tidigare som är överbefolkat av den yngre generationen. Den äldre generation som inte dött i Aids flydde till angränsande länder för att söka jobb. Ett  ledarskapsprogram för att hitta nya vägar att skapa jobb, hitta sin inspiration och skapa det som inte finns är viktigt för framtiden.

Jag tror att vi kan ge dem dessa verktyg med en blandning av den personliga förändringsprocessen och en praktiskt / kreativ /social projekt att utföra det i. Så att det finns ett program som många kan delta i – till dess att man är redo att prata om en personlig förändring. Först måste man vara med och känna hur det känns att få leva i den typen av miljö och börja på nivån man är på.

Det finns för närvarande 50 ungdomar i Harare som träffas i gång i månaden och ca. 30 ungdomar i Gweru som träffas 1 gång i månaden.

Bilder
Kjersti Webb