Saturday, December 23, 2017

Vad menar vi med Change – förvandling?

Min första erfarenhet av förvandling kom för 50 år sedan. På konferensen 1967 på Lundsberg, Ove Jensens gamla skola, hade jag min första erfarenhet av Moralisk Upprustning  (som sedan skulle bli Initiatives of Change). Efter att ha vakat en hel natt med uppgiften att rannsaka mitt liv i ljuset av fyra absoluta moraliska normer (ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek) hade jag på morgonen ett djupt samtal med den person som uppmuntrat mig till att komma. Detta samtal blev en omtumlande erfarenhet. Jag var ganska inbunden och insnärjd i olika föreställningar om mig själv som jag ansåg att ingen riktigt förstod. I detta ärliga samtal om mörka hörn i bådas våra liv förstod jag att vi var ganska lika. Det var en kolossalt frigörande erfarenhet som gjort att jag stannat kvar i rörelsen under 50 år av upp- och nergångar.

Bland 4 konkreta saker att göra upp med från den natten, var en stöld från militären. Att vidgå detta kändes lite pirrigt då utgången inte på något sätt var garanterad. Jag kände dock en lugn förvissning om att detta var vad jag skulle göra. Responsen från min överste var positiv och det blev inga efterräkningar efter att jag returnerat det stulna. Jag har sedan dagligen (nästan) sökt direktiv från den inre rösten i morgonstillhet.

Nu, 50 år senare, har jag en ny erfarenhet, ett nästa steg. Vi hade indiskt besök av MRA- veteranen Amit Mukherjee, som jag lärde känna för många år sedan i Indien. Han berättade nu inlevelsefullt om olika erfarenheter han haft av att följa sina stillastundstankar. Det krävdes ibland mod att följa dem men ganska mirakulösa saker har kommit ut av det. Rörelsen har i Indien haft en utveckling på sistone påminnande om det som skedde i Europa under Frank Buchmans tid. Många människor gjorde personliga erfarenheter som förändrade deras liv.

Jag frågade mig varför det inte sker sådana mirakel kring mig.  

Under så gott som alla dessa 50 år har jag försökt undvika frågan om vad MRA/IofC är. Jag kände inte att jag kunde förklara på ett bra sätt. När detta med absoluta moraliska normer kommit på tal har jag alltid påmints om en liten moralisk defekt, som jag kunde rationalisera bort. Ingen vet om det. Ingen påverkas av det. Ändå var det som ett andligt skavsår som inte gav mig ro men jag kunde inte tala med någon om det.

Amit berättade när han besökte oss i Göteborg att han i Stockholm hade besökt samma person som jag hade mitt viktiga samtal med för 50 år sedan. Tanken kom då till mig att jag kunde ha ett nytt samtal med honom.

Denna enkla tanke har haft en dramatisk effekt på mig. Jag har inte ens fullföljt den ännu, men jag har märkt påverkan på flera sätt. Jag har alltid varit ängslig för saker jag har ansvar för. Möten där jag måste tala, eller rent av leda har gett mig stor vånda. Detta är borta. På olika sätt har jag känt mig mer inspirerad.  Jag har ofta varit orolig för att saker kan gå fel, när jag inte har kontroll. I mitt tekniska arbete brukar jag känna att jag vet vad jag gör och har någorlunda kontroll, så där känner jag inte oro. Senast jag var i Stockholm satt jag på bussen för att komma till Göteborgståget. Jag insåg under resans gång att jag borde ha tagit en tidigare buss. Jag skulle inte hinna. Till skillnad mot min vanliga reaktion av självförebråelse och grämelse, var jag helt lugn. Jag får väl köpa en ny biljett till nästa tåg. No big deal. Så brukar jag inte fungera. Bussen kom till Centralen. Jag fick småspringa ner till perrongen och kom fram just som tåget rullade in. Det kändes som en bekräftelse på en ny slags medvetenhet. Nästa gång i Stockholm skall jag dock ha detta samtal.

Vad är då det centrala inom IofC? Vi har dessa grundpelare: moraliska normer och stilla stund. Ibland har jag betraktat det som ritualer att upprätthålla. Min nya erfarenhet har påmint mig om att det finns en inre röst som visar mig vad nästa steg är i min utveckling. Alla har denna möjlighet till att lyssna till den inre rösten oavsett vad man väljer att kalla den. Ibland hörs den inte när man försöker lyssna, men den kan komma med oväntade tankar vid andra tillfällen. Man kan behöva träna upp sig för att höra den. Här har de moraliska normerna sin uppgift. Genom att reflektera över dem kan man träna upp känsligheten till att uppfatta vad den inre rösten säger. Lydnad gör att rösten blir starkare.

Det är ganska vanligt att tycka att man är OK och att det inte finns något behov av förändring i mig. ”Jag är bättre än han eller hon”. Då har man slagit dövörat till för den inre rösten. Det finns alltid ett nästa steg men man måste vilja lyssna. Programmet är enkelt. Lyssna och lyda. Tillämpningen kan dock vara svår. Ibland krävs stort mod för att komma vidare. Kan man inte uppbringa detta mod finns det risk för att man krymper som människa, men det finns många exempel på att lydnad leder till en sådan dramatisk förändring att man blir inspirerad till nya initiativ. Jag tycker att det nya namnet Initiatives of Change är väl motiverat. Många nya initiativ kan uppstå. Drivkraften är den inre energi som får utlopp när en människa blir fri från inre bindningar.

Antero Tikkanen